Flexibare arbetsmarknad skapar fler jobb - Intervju med Jan-Olof Jacke (Svenskt Näringsliv)

Svenskt Näringsliv företräder 60 000 små, medelstora och stora företag. Dessa är organiserade i 49 bransch- och arbetsgivarförbund.
Jan-Olof Jacke tillträdde som vd för Svenskt Näringsliv oktober 2018. Han är också ordförande i Ung företagsamhet. Jan-Olof Jacke var tidigare Sverige-vd för Astra Zeneca. Han är civilekonom, utbildad på Handelshögskolan i Göteborg. Jan-Olof började sitt arbetsliv i familjeföretaget. Han har även varit managementkonsult.

Vilken fråga tycker du är den viktigaste arbetsmarknadsfrågan?

Den viktigaste, långsiktiga frågan är att vi nu kommer igång med en omfattande diskussion hur vi vill att arbetsmarknaden ska fungerar över lång tid, hur vi kan skapa större flexibilitet, hur vi kan ha en god trygghet i arbetsmarknaden, hur vi kan göra det enklare att anställa och få ihop matchningen. Det är viktigt med en bred diskussion om arbetsmarknadens funktionalitet, istället för att bara prata om enskilda delar.

Vad tycker du om januariöverenskommelsen?

Om man tittar på de saker som vi gillar i januariavtalet så tillhör arbetsmarknadsfrågorna en av dem, att man nu öppnar ordentligt för att kunna föra diskussioner om hur vi vill att arbetsmarknaden ska fungera. Sen gillar vi inte att det är så smalt, att det är så fokuserat på turordningsregler, de är en ganska liten del av helheten, men vi tycker att det är bra att det finns klimat att diskutera de här frågorna.

Sen finns det saker i januariavtalet som vi tycker är oroande, inte minst hela miljöskatteomställningen där vi är oroade över att vi kommer att tvingas införa regelverk som inte har riktig klimatnytta, men begränsar svensk konkurrenskraft. Det är vi oroliga för. Relaterat till arbetsmarknaden så är vi inte förtjusta i familjeveckan som vi tycker är samhällsekonomiskt väldigt kostsam och dessutom minskar arbetskraftsutbudet i en tid när vi har enorm resurs- och kompetensbrist.

Punkt 20 i januariöverenskommelsen har en skrivning som säger att om parterna inte löser frågan om ökad flexibilitet i LAS, kommer det en lagstiftning. Vad anser du om att politiken ”lägger sig i” så pass tydligt?

Vi gillar att det blir lite tryck på oss parter, så att vi går från lågintensivt till högintensivt i våra diskussioner, då har vi större chans att komma i mål. Det har ju visat sig hela vägen tillbaka till trettiotalet och sen på 90-talet, när det ska ske stora förändringar på arbetsmarknaden, då är det bra med ett politiskt tryck. Här skiljer vi oss lite åt mot vad de fackliga tycker. Däremot vill vi att det ska vara ett väsentligt bredare mandat för utredningen än bara turordningsreglerna och hoppas att vi kan komma dit. Om man breddar det vi vill prata om, så att det inte bara handlar om turordningsreglerna, utan också inkluderar kompetensutveckling, omställningssystemen, arbetsförmedling, a-kassa och LAS, då är det klart att tidsramen förmodligen är lite för snäv. Men då blir det viktigt att vi som parter lyckas komma framåt, åtminstone på principiella nivåer. Då kanske vi kan få fortsätta under lite längre tid.

En avgörande fråga för arbetsmarknaden är att det skapas tillräckligt många nya jobb. Vilka åtgärder är de viktigaste för att få en fortsatt bra ökningen av antalet jobb?

Det finns en uppsjö frågor som påverkar, det handlar ytterst om vår konkurrenskraft. Kopplat till det, så är det viktigt att matchningen fungerar, vi har idag en resursbrist och många som vill anställa. Var fjärde rekryteringsförsök som görs av våra medlemsföretag misslyckas, samtidigt som vi har arbetslöshet. Att rekryteringen fungerar är viktigt. I det långa perspektivet är vårt sätt att se på kompetensförsörjning kanske den allra mest strategiska frågan, och det handlar om allt från att vi behöver skapa ökat intresse för yrkesgymnasiet, vi behöver fortsätta utöka platserna på Yrkeshögskolan, vi behöver skapa större intresse bland våra ungdomar i tidig ålder för teknik, naturvetenskap och matematik. Hela kompetensförsörjningsfrågan är en viktig fråga och den hänger ihop med förmågan att ha en flexibilitet på arbetsmarknaden. Det tror vi är viktigt.

Vi tror att det är viktigt att vi kan behålla vår konkurrenskraft i kostnadsnivån. Det är också viktigt, tror jag, att man kan minska regelbördan för svenska företag, göra det enklare att göra investeringar och göra det enklare att utvidga sin verksamhet. Tillväxtverket har kommit fram till att kostnaden för ökad regelbörda för svenskt näringsliv är ungefär en miljard om året. Den kurvan skulle vi behöva vända, och minska med en miljard om året istället. Hellre lägga de pengarna på investeringarna i nya tjänsteutbud, produktutbud, produktutveckling osv. Det är några av de områden som är viktiga för vår konkurrenskraft.

Den stora mängden små företag i Sverige är en stor potential om dessa kan växa. Samtidigt säger många att de kroknar under regelbördan. Vad bör göras för att underlätta för dessa?

När det gäller regelbördan tror jag att det är viktigt att man är realistiskt i att det inte finns så många lågt hängande frukter, i grunden handlar det om ett väldigt systematiskt jobb över lång tid. Man måste orka driva ett regelförenklingsarbete långsiktigt. Vi har sett bra exempel på från en del andra länder, t ex Österrike, där det drivs ett stort arbete med att titta på alla EU-direktiv som kommer, för att se huruvida vi faktiskt gör vad man kallar för gold-plating, eller om vi gör det som vi verkligen måste göra. Det var glädjande att riksdagen i nyligen fattade beslut om att man skulle titta på överimplementering av EU-direktiv i Sverige. Det var ett steg i rätt riktning. Det är ett systematiskt jobb, vi är gärna med, vi är ju involverade i Näringslivets regelnämnd, som jobbar systematiskt med de här frågorna. Här måste också regeringen ta ledarflaggan och driva de här frågorna vidare. Vi har stora förhoppningar på näringsministern.

Förstår politiken skillnaden mellan stora och små företag?

Det tror jag att man gör. Sen kanske det inte sipprar hela vägen ut, men jag tror nog att det finns förståelse för skillnaderna. Det är i princip samma logik som när man pratar om hur man kan förenklande handelsavtal, för att underlätta export. Tariffer påverkar alla lika mycket, men när det är regelförenklingsbitar i handelsavtalen då har det inte hindrat de stora företagens export tidigare heller. De har staber som hanterar regelverken, man lär sig hantera systemet, men för de små företagen blir det ett direkt hinder för export. Därför blir frihandelsavtalen ännu viktigare för de mindre bolagen. Sen vill vi fortsätta att driva förenklingarna, så att många fler små företag faktiskt kan komma ut med sina innovationer på den internationella marknaden.

Du var inne på företagens problem med att få tag i kompetent personal. Är det i huvudsak en matchningsfråga, eller är det i grunden ett problem med bristande kompetens inom olika områden?

Det där är nog en fråga som är nästan omöjligt att ha ett enkelt svar på. Det är helt säkert båda delarna. Det är definitivt så att det finns delar av matchning, det handlar om dem som står utanför arbetsmarknaden, hur vi fortare kan få in dem, hur vi fortare kan dokumentera deras tidigare erfarenheter, få någon form av intyg på deras erfarenheter, så vi får in dem i arbetsmarknaden, så det finns absolut matchningsdelar i detta. Det är också så att vi har ett antal sektorer där det är ren och skär resurs- och kompetensbrist. Inte minst inom omställningar mot en mer digitaliserad värld, men vi har också många yrkesgrupper som till exempel elektriker och chaufförer där vi har både resurs- och kompetensbrist.

Hänger vårt utbildningssystem inte riktigt med när det gäller att svara upp mot de behov av kompetens som arbetsmarknaden har?

Nej, så är det. Där får vi från näringslivssidan också ta vårt ansvar på ett större sätt, vi kanske inte alltid har varit tillräckligt bra på att tidigt beskriva vad vi kommer att behöva om ett par år. Det är ju väldigt svårt att beskriva vad vi behöver ha på 20 – 30 års sikt, det vet vi ju i realiteten inte riktigt. Inriktningsmässigt vet vi att vi kommer att behöva väsentligt fler som är intresserade av teknik, programmering, matematik.

Jag tycker att Yrkeshögskolan är ett bra exempel på dialogen mellan näringsliv och utbildningssystemen i många fall har fungerat väldigt väl. Det är en väldigt hög andel av dem som har gått i Yrkeshögskola som går in i ett nytt jobb nästan omedelbart, många har jobb redan innan de är klara med utbildningen. Där har dialogen fungerat väl. Så finns det andra delar där vi absolut kan göra ett mycket bättre jobb, det handlar både om utbildningssystemen och hur vi kan matcha det bättre mot behovet i näringslivet, men också hur vi skapar intresset hos ungdomarna tidigt. Det ska inte börja först när de är på gymnasiet, det börjar kanske redan i förskolan och definitivt i grundskolan.

Ett problem som vi ser är att det huvudsakligen är unga människor som finns inom vårt utbildningssystem, definitivt i högskola och universitet, men också inom Yrkeshögskolan är deltagarna relativt unga.  Många människor mitt i yrkeslivet behöver fylla på med ny kunskap, eller till och med ställa om. Vi har dock inte något system idag som gör det möjligt. Hur tänker du att vi behöver tackla den frågan?

Det är spot on. Det stämmer väldigt väl med vår analys. Det är därför det är så otroligt viktigt att vi pratar om de här komponenterna i en mer flexibel arbetsmarknad, och inkluderar vår förmåga till omställning, inkluderar den med mer löpande kompetensutveckling. Nio av tio företag erbjuder en löpande kompetensutveckling till sina medarbetare, men vi behöver fundera på hur vi kan utveckla det ytterligare, så att du har större chans mitt i livet att karriärväxla. Jag tror att det är naivt att tro det offentliga ska ta fullt ut ansvar för det, det är naivt att tro att individen ska ta helt och fullt ansvar för det, det är svårt att se att om man är 42 år, har barn i 10- eller 15-årsåldern, eller precis har skaffat barn för den delen, och så ska man helt plötsligt sätta sig på skolbänken och ta studiemedel i två år. Det kommer nog inte att hända. Det tredje är att det är naivt att företagen ska ta fullständigt ansvar när det handlar om, inte bara om utveckling av människor i deras nuvarande karriärer, utan också en total karriärväxling. Vi måste hitta ett system för hur det offentligas roll, individens ansvar behöver stärkas och också se företagens roll i detta. Hur får vi ihop det här på ett sätt som stimulerar och stödjer arbetsmarknaden? Det är därför vi tycker att det är så viktigt att se det här som en helhet.  

Hur ser du på behovet av så kallade enkla jobb och vad behövs för att fler enkla jobb ska kunna skapas?

Vi har jobbat länge nu med modellen för etableringsjobb och vi har kommit överens med våra motparter om ett förslag. I 73-punktsprogrammet vill man utvidga det att gälla fler grupper. Vi tror att det är otroligt viktigt, därför att den största skillnaden i samhället är mellan dem som inte har jobb, och dem som har jobb. Därför är det så viktigt att vi kan få in folk på arbetsmarknaden och därifrån kan man sen förflytta sig uppåt i en utvecklingskedja. Så länge man står utanför arbetsmarknaden så är steget så långt. Kan vi minska inträdeshindren genom enklare jobb, för någon som inte kan språket eller som inte har utbildning eller vilket hinder det nu är, är det ett sätt att komma in på arbetsmarknaden. Tanken är inte att man ska vara i de jobben för alltid. Kan vi hitta enklare sätt att komma in på arbetsmarknaden tror jag dessutom att näringslivet har en otroligt viktig roll som integrationsmotor. Vi har dessutom behov av resurserna, de är inte fullt produktiva den första tiden kanske, men över tid så är det klart att de blir det.

Varför tror du att det finns ett så massivt motstånd mot så kallade enkla jobb från de fackliga organisationerna, men också från delar av politiken?

Motståndet har jag lite svårt att förstå, för mig är logiken rätt så tydlig. Samtidigt ska man komma ihåg att vi har nu en överenskommelsen med de fackliga parterna om förslag till etableringsjobb, och det är ett jättebra steg framåt. Oron är ju ofta kopplad till att det skulle vara lönedumpning, det är absolut inte vad det här handlar om, det handlar om ett sätt att komma in på arbetsmarknaden och få en större chans att utvecklas.

Reformeringen av Arbetsförmedlingen är en av huvudpunkterna i januariöverenskommelsen. Hur vill du se den framtida arbetsförmedlingen?

För det första så har Arbetsförmedlingen en basfunktion som myndighet, som vi tror är viktig. De ska också kunna hjälpa dem som står allra längst från arbetsmarknaden, samt att vara den upphandlande myndigheten för de privata aktörerna. Det finns en myndighetsroll för Arbetsförmedlingen som man absolut inte ska undervärdera. Men att sköta matchningen på arbetsmarknaden, där är vi övertygade om att privata aktörer skulle vara mer effektiva. Så vi delar mycket av det som nu har föreslagits, vad vi vill se är en förstärkt effektivitet i matchningen, en högre förståelse för företagens behov och en bättre kompetens i att hitta de rätt personer. Vi får hitta program för de individerna som har en lång resa att göra, då får vi hitta sätt att utveckla dem. Jag har en stor övertygelse om att det finns så många som ändå vill och som kan, men som ibland behöver hjälp att överbrygga ett gap.

I princip alla är överens om att det är hög tid att göra om Arbetsförmedlingen i grunden. När det arbetet nu ska ske, tycks många tveka likafullt. Vad tror du att det beror på?

Det är väl just det, att det är en så stor och omfattande reformering som ska till, om vi ska göra någon riktig skillnad. Då är det klart att det blir dramatiskt, man ska ha respekt för alla individer som jobbar där. Det innebär ju inte att alla som jobbar där inte har kompetens, det innebär bara att vi inte har fått systemet att fungera.

Förändring av LAS är en stor fråga på agendan nu. Vad anser du är det stora problemet med LAS som den ser ut idag?

Att de skapar inlåsningseffekter, den skapar rädsla inte minst för mindre bolag, det är ett för stort hinder för att göra nästa rekrytering. Om du tänker dig in i situationen att du har ett stort bolag som ska anställa sin 7001 medarbetare och det går fel så är ju marginaleffekten ändå ganska begränsad, det kan bli lite dyrt, men mar har oftast ett professionellt sätt att hantera det. För det lilla företaget som ska anställa sin femte eller åttonde medarbetare och det inte fungerar och du inte kan justera det, då kan det vara en fråga om överlevnad för det företaget. När du vet hur svårt det är att justera om det blir fel, då kommer du att vänta så länge du någonsin kan med att göra en rekrytering. Det andra är, att om man kopplar till turordningsreglerna, så vill vi stärka tryggheten i arbetsmarknaden som kommer ur min förmåga att få nästa jobb, inte bara hur länge jag har varit anställd. Tryggheten ska sitta in möjligenheten att få ett nytt jobb, i kompetensutveckling och förmåga till omställning.

Hur långt från varandra står parterna i praktiken i denna fråga?

I grunden tror jag att vi har en ganska bred samsyn i de här frågorna, att vi ser helheten. Vi har en samsyn, tycker jag, om att vi vill ha trygghet i arbetsmarknaden, en större del av den tryggheten kommer genom omställning, en större del av den kommer att komma egen kompetens och trygghet i att kunna få nästa jobb. Sen är det kanske så att vi inte kommer att vara överens om hur vi tar oss dit. Om företagen då skulle få större flexibilitet att bestämma sin egen arbetsstyrka, det är klart att det då kommer att finnas krav på motprestationer, det kommer vi att ha förhandla om, på samma sätt som vi löser de flesta andra frågor mellan parterna. Jag tycker ändå att det finns rätt så mycket som vi i grunden, om man tar retoriken åt sidan, faktiskt är ganska överens om.

TRR Trygghetsrådet har skapat en möjlighet för de anställda som omfattas av deras avtal till finansiering av två års studier på heltid. Hur ser du på det avtalet? Borde inte det offentliga samhället stå för denna finansiering?

Det är viktigt att vi tillsammans, offentligt och privat, diskuterar och kommer fram till hur vi hittar ett system som är långsiktigt hållbart och som kan svara upp mot något vi inte är vana vid, att man byter karriär flera gånger under ett arbetsliv. Då är det inte så konstigt att våra system inte är fullt ut riggade för det, men vi vet att vi behoven finns redan nu och vi är övertygade om att de kommer att växa i framtiden. Vi måste hitta ett gemensamt system. TRR har tjänat oss väl under lång tid, med en bra hitrate och det här är ett bra tillskott. Vi måste få klart , vilken roll det offentliga samhället har i omställningsarbetet också.

Vi har en rad bristyrken i Sverige i dag eftersom människor inte tycker att villkoren för dessa står i rimlig proportion till kraven. Har arbetsmarknadens parter misslyckats med balansera krav och villkor på ett rimligt sätt?

Vi har gjort ett för dåligt jobb med att beskriva vad de här jobben egentligen innebär, vi har inte gjort ett tillräckligt bra jobb att beskriva möjligheterna med många av yrkesprogrammen på gymnasiet t ex, vi har inte gjort ett tillräckligt bra jobb med att beskriva vad det innebär att jobba i en svensk industri 2019 och att det ser ganska annorlunda ut mot vad det gjorde för 50 år sedan. Vi behöver bli bättre på att beskriva vad de här yrkesgrupperna egentligen gör. Där det finns brist jobbar man ju dag och natt för att göra sina jobb mer attraktiva, och locka fler medarbetare. Där har vi som näringsliv ett stort jobb att göra, genom att skapa intresse för dessa yrken. Och att visa hur stor chans det faktiskt är att du får ett jobb om du utbildar dig till elektriker, och visa vad har du för lön efter 10 år. Om man börjar titta på de där sakerna ser man ju att det är ganska attraktiva jobb.

Vi vet att de som läser yrkesgymnasium har, om man generaliserar, väldigt lätt att få jobb, de tjänar bra, men vi har inte varit tillräckligt bra på att beskriva möjligheterna. Det är nog samma sak när det gäller ingenjörsutbildningar på högskole- och universitetsnivå, att vi inte har beskrivit tillräckligt väl möjligheterna, vi har t ex inte varit tillräckligt duktiga på att attrahera duktiga kvinnor och tjejer till ingenjörsutbildningar. Det börjar bli bättre, men det är fortfarande en resa att göra.

När vi jämför den så kallade utbildningspremien med övriga OECD-länder ligger Sverige i botten. En högskoleutbildning lönar sig inte alltid ur ett livsperspektiv. Relativt plana löneutvecklingskurvor och höga marginalskatter riskerar att minska människor vilja att utbilda sig. Är det ett problem som ni märker av?

Absolut. De höga marginalskatterna är ett bekymmer, vi välkomnar borttagandet av värnskatten, men det är ett problem att vi inte har belönat både risktagande och utbildning. Utbildningspremien är lägre i Sverige än i nästan alla andra OECD-länder. Det är begränsande om vi vill vara en konkurrenskraftig kunskapsekonomi.

Har vi en näringspolitik som är tillräckligt följsam för de grunder som finns för jobbskapande?

Det är klart att vi behöver göra ännu mer för att attrahera investeringar, och då är det ju allt från skatteskalor såklart, men också tillståndsprocessen. Vi kan inte ha tillståndsprocesser som tar så här lång tid som de gör idag och skjuter antingen investeringar på framtiden eller flyttar dem till andra länder eller att de inte alls blir av. Det är klart att det hindrar inte bara investeringar utan också jobbskapande. Det finns naturligtvis en uppsjö av saker att göra, problematiken är att vi beskattar så hårt den resurs som är mest begränsad, det tror vi inte är särskilt vettigt för vår tillväxt.

Hur ser du på EU-lagstiftning inom arbetsmarknadsområdet, kontra den svenska modellen?

Den svenska modellen är ett otroligt brett begrepp. Vi tycker att partsmodellen har tjänat oss väl under lång tid. Den har tjänat oss väl i konkurrenskraft, den har tjänat oss väl i större reallöneökningar än vad nästan någon annan kan skylta med, vi har sett på 20 års sikt ungefär 60-procentiga reallöneökningar, det är svårt att slå, samtidigt som svenska företag klarat av konkurrenskraften. Nu har vi dock under det senaste decenniet börjat tappa världsmarknadsandelar, så vi behöver verkligen ha vår konkurrenskraft för ögonen, varje dag.

Det som är oroande då när man pratar om den sociala pelaren, det är ju inte ett antal statements som är av vid karaktär, det är inte är så alarmerande. Det som är alarmerande är vilken riktning det kan ta, har man satt riktningen mot att man ska gå in i de här frågorna mer på EU-nivå och göra det till mindre av en nationell suveränitet, då kommer det över tid att ha väsentlig påverkan vår möjlighet att driva partsmodellen. Det är det vi är oroliga för. Inte de första stegen, utan det är riktningen det kan ta, de långsiktiga konsekvenserna.

Avslutningsvis, om du fick vara arbetsmarknadsminister för en dag, vad skulle du göra då?

Det skulle bli en lång dag. Jag skulle ta chansen, tänker jag, och jag skulle utnyttja varenda timme, alla delar av 24-timmarspasset. Då skulle jag de första fyra timmarna, bredda utredningsdirektivet till omställnings- och trygghetsförhandlingarna, de nästa fyra timmarna skulle jag trycka igenom etableringsjobben, det är de två viktigaste sakerna som jag skulle göra kortsiktigt. De resterande 16 timmarna, skulle jag definitivt ägna till att föra ihop arbetsmarknad, näringsliv och utbildningsdepartementet och fundera över hur vi kan få ett utbildningssystem och livslångt lärandesystem som stöttar näringslivets långsiktiga behov. De tre sakerna skulle jag göra. Det blir en lång dag, men det är det värt.


Svenskt Näringsliv är en av Sveriges mäktigaste intresseorganisationer. De anslutna företagen står för den avgörande delen av tjänste- och varuproduktionen i Sverige, varav en stor del går på export. Av antalet sysselsatta i Sverige finns cirka två tredjedelar inom den privata sektorn. Några av förbunden i Svenskt Näringsliv spelar en avgörande roll för det så kallade märket inom svensk arbetsmarknad, vilket i praktiken styr löne- och villkorsbildning för hela den svenska arbetsmarknaden.

Använd dig av taggarna nedan för att filtrera på liknande inlägg.

Nyhetsbrev från Arbetsmarknad.se

Anmäl dig till nyhetsbrev från Arbetsmarknad nedan. Nyhetsbrevet utkommer ca en gång i månaden och innehåller matnyttig information du inte bör missa.