Kompetensförsörjningen den viktigaste frågan för kommunerna - Intervju med Vesna Jovic (SKL)

SKL – Sveriges Kommuner och Landsting – är arbetsgivarorganisation för de 290 kommunerna och de 21 regionerna. De är tillsammans arbetsgivare för mer än en miljon människor. SKL har till uppgift att teckna centrala kollektivavtal om lön och allmänna anställningsvillkor.

Vesna Jovic är sedan 2017 vd för SKL. Hon var kommundirektör i Huddinge åren 2009 – 2017. Vesna hade dessförinnan olika chefsbefattningar i Huddinge kommun. Hon har en socionomutbildning från Högskolan i Örebro (nuvarande Örebro Universitet) 1980 – 1984.


Vilken fråga tycker du är den viktigaste arbetsmarknadsfrågan för kommuner och landsting?

Det är kompetensförsörjningen, det är den svåraste utmaningen och den viktigaste frågan. Vi har tagit fram ett antal rapporter som visar vi på den demografiska utvecklingen, och den har vi ju redan märkt av, vi blir många fler äldre och många fler yngre. Människor i arbetsför ålder ökar inte alls i samma utsträckning, så det här gör naturligtvis att den arbetskraft vi skulle behöva, den finns inte. Det är de äldre och de yngre som främst behöver våra välfärdstjänster och som vi behöver rekrytera fler människor till. Så det är en stor utmaning för oss.

Är det samhällets utbildningssystem som är underdimensionerat, eller är det för få människor som är intresserade av de jobb ni erbjuder?

I grunden är problemet att antalet människor som finns i arbetsför ålder, inte kommer att räcka till, om vi ska fortsätta att jobba på precis samma sätt som vi gör idag. Där har vi ett bekymmer. Samtidigt har vi också människor som står utanför arbetsmarknaden, som vi behöver få in i vår sektor och vi som finns i sektorn, behöver fortsätta att arbeta och vara kvar i välfärdssektorn. Vi måste också jobba på ett annat sätt inom vår sektor. Vi måste jobba längre och fler måste jobba heltid. Dessutom behöver vi snabbare få in fler av de nyanlända i arbete.

Frågan om ett system som möjliggör kompetensutveckling mitt i livet har adresserats i åtminstone 20 – 25 år, men vi har ännu inte något system på plats som möjliggör detta. Vad tänker du om det? 

Det är en stor utmaning. Dels behöver vi som arbetsgivare ta ett stort ansvar, dels övriga av arbetsmarknadens parter, våra motparter, men också individerna. Staten bör dock ha det övergripande ansvaret för utbildningssystemet. Jag tänker att vi har ju möjlighet till tidig omställning, alltså överenskommelse med våra parter om hur det ska gå till. Det här möjliggör att vi tillsammans med parterna kan se till att de här personerna får kompetensutveckling, kompetenshöjning eller möjlighet att göra ett annat arbete som behövs i sektorn. Det är den ena delen.

Jag tror att det här kommer att bli ännu viktigare framöver när vi pratar om det livslånga lärandet och där tror jag att lärosätena behöver utveckla sitt sätt att arbeta, de är mer vana att ta in unga människor som utbildar sig tre, fyra, fem år och sen är man färdigutbildad. Det räcker för vissa personer, men lärosätena måste ges ett uppdrag, att faktiskt erbjuda också kortare utbildningar, olika typer av utbildningar för just omställning, kompetensutveckling och kompetenshöjning. Så vi är många parter här som har ansvar att bidra.

När du pratar om era möjligheter till omställning, är det Omställningsfonden du tänker på då? Fonden har ju än så länge väldigt få deltagare, behoven inom era grupper måste vara väldigt mycket större än de deltagare som finns i Omställningsfonden?

Då måste du komma ihåg det jag sa alldeles nyss, att vi har ett enormt behov av människor i vår sektor, vi behöver barnskötare, vårdbiträden och många andra yrkesgrupper. Vi har ständigt nya behov, det är väldigt få arbeten egentligen som inte behöver utföras i vår sektor. Så det hänger ihop, men vi ser ju en ökande trend nu på att fler faktiskt börja ta del av de här resurserna. Vi kommer att göra en utvärdering här till hösten utifrån det ganska nya avtal vi har för tidig, lokal omställning med de flesta av de fackliga organisationerna inom vår sektor, för att titta på hur det har fungerat och vad kan vi förändra och utveckla.

Omställningsfonden var ju från början mest inriktad på att hjälpa dem som förlorat jobbet, men det är ju inte så många inom den kommunala sektorn. Styr ni nu mer över mot kompetensförnyelse?

Så är det, men jag kan också se framför mig att med tanke på att vi inte har tillräckligt många människor idag och inte kommer att ha det framöver heller, så måste vi fundera på hur vi ska jobba på andra sätt. Därför tror jag att det vi gör idag, inom flera bristyrkesområden, där vi låter andra personer ta över vissa arbetsuppgifter, t ex administrativt stöd till socialsekreterare, då kan socialsekreterarna ägna sig åt sin del som kräver deras särskilda yrkeskompetens. Framöver så tror jag faktiskt inte att vi kommer att ha de här administratörerna heller. Då det blir så extra viktigt med det arbete som pågår runtom i landet med automatiseringar av olika arbetsuppgifter, flöden, stora volymer, vissa saker som måste hanteras på ett enkelt och ett repetitivt sätt. Det blir viktigare än någonsin att automatisera och digitalisera arbetsuppgifter. Däremot tror jag inte att det kommer att handla om att digitalisera hela yrken, utan det är just vissa arbetsuppgifter som kommer att automatiseras eller skötas digitalt.

Ni har många inom er sektor som jobbar med det vi kallar kontaktyrken. Hur långt går det att komma med digitalisering inom dessa yrken?

Jag tror att man måste titta på varje arbetsområde för sig, och se vad bland våra arbetsuppgifter som skulle kunna hanteras på ett annat sätt, som inte måste hanteras på samma sätt som hittills. Vi vet att det finns yrkesgrupper, nu nämnde jag socialsekreterare som exempel, men det finns också andra yrkesgrupper, exempelvis lärare som tycker att det går åt för mycket tid till alla administrativa saker som måste göras. Så det gäller att identifiera de här delarna som faktiskt kan hanteras på ett annat sätt för att frigöra tid för socialsekreterare, lärare och andra yrkeskategorier att jobba mer inom sin profession.

Du har sagt tidigare att våra lärosäten måste ta ett större ansvar för kompetensutveckling mitt i livet. Samtidigt behövs ett system som gör det praktiskt möjligt ekonomiskt för människor mitt i livet att studera. Vems är ansvaret för att lösa dessa frågor?

Det här är en svår fråga. Idag finns möjligheter till studiemedel, men det funkar ju bara till en viss del när man är mitt i livet. Man kanske faktiskt inte är beredd att ta studielån för att kompetensutveckla sig. Jag vill hävda att det är staten som måste se till att skapa system för detta. Men det är också statens ansvar att genom olika former av styrning påverka universitet och högskolor att utveckla kursutbudet så att fler kan kombinera sitt arbete med studier, för att på så sätt klara ekonomin.

På den privata sidan har TRR Trygghetsfonden sedan årsskiftet en möjlighet att stå för studiefinansieringen i upp till två år för deltagare i TRR-systemet. Är det något som diskuteras också på den kommunala sidan för Omställningsfonden?

Vi har absolut behov av att förbättra möjligheterna till omställning och kompetensutveckling genom karriären. Bland annat därför har vi tecknat en överenskommelse med de fackliga organisationerna inom den kommunala sektorn. Sedan 2016 har vi tillsammans arbetat med att stärka individer och verksamheter i överenskommelsen Tidig Lokal Omställning (TLO-KL). Huvudingredienserna är tidiga omställningsinsatser i form av kompetensutveckling. De kan vara föranledda av teknikutveckling, nya krav på yrket, omskolning till annat yrke när ett yrke försvinner eller annat som sker i snabb förändring. Det handlar om studiefinansiering eller andra insatser. Hittills har omkring 6000 medarbetare fått kompetensutvecklingsinsatser inom ramen för den här överenskommelsen och fler lär det bli.

När människor mitt i livet ska kompetensutveckla sig inom sitt område behövs kanske andra former än de lärosätena huvudsakligen erbjuder idag. Vilka behov ser du där?

Jag tror att det är en blandning av både kortare kurser och distansutbildning och det är halvfartsutbildningar, det är mer intensiva utbildningar, jag tror att det kan se väldigt olika ut beroende på vad man har för utbildningsbakgrund själv och vad man har för förutsättningar och möjligheter.

Högskolan har ju den senare tiden mer gått i motsatt riktning, en form av programifierng, mer långa program, lite på bekostnad av kortare, mer yrkesanpassad utbildning. Är det något fel i hur de ekonomiska incitamenten för högskolorna är utformade?

Ja, det tror jag. Det är viktigt att ha programutbildningar, självklart, men i grunden så utvecklar man sin verksamhet beroende på vilka styrsignaler man får och utifrån vad som betalar sig. Får man ersättning som styr mot programutbildningar, så är det ganska självklart att det är det man levererar. Så jag tror att man måste ha ett styrsystem som styr både mot programutbildningar, men även andra typer av kompetensutveckling.

Har våra lärosäten för dålig kontakt med arbetslivet?

Jag tror att det kan se väldigt olika ut, jag tror att det finns stora ambitioner ändå att närma sig näringslivet och det finns ett stort sug också från näringslivssidan och från vår sektor, offentlig sektor, att närma oss lärosätena. Det finns också många upparbetade samarbeten, de kan handla både om allmän kompetensutveckling, men också forskning, där vi har gemensamma intressen.

Är det märkligt att staten inte skapar ett styrsystem som gör att det mest önskvärda också blir det mest sannolika att inträffa?

Jag tror att det är vanligt, att så länge det fungerar, så rullar det på och så fortsätter man att jobba på i ett system som man tycker ändå är hyfsat välfungerande. Ju större utmaningarna blir – och vi har ju de här utmaningarna redan nu – och ju tuffare de kommer att bli, då tvingas vi faktiskt skapa system som möjliggör en helt annan typ av kompetensutveckling. Jag tror inte att man kan ducka för det så mycket längre.

Särskilt inte med tanke på det som vi står inför; vi blir cirka 15 procent fler barn och unga, 48 procent fler 80 år och äldre, men endast 5 procent fler i arbetsför ålder. Då förstår man direkt att det är en väldigt tydlig obalans. Här måste vi göra någonting om vi ska vi hänga med i den tekniska utvecklingen och i samhällsutvecklingen. Då måste vi ha fler människor som är beredda att omskola sig, att utveckla sig och för att kunna vara både anställningsbara, men också för att kunna bidra till vår välfärd. Det måste också finnas ett system som gör det möjligt

Vi har idag ett stort antal bristyrken. Människor försöker bete sig rationellt, när de upplever att kraven på vissa yrken inte står i rimlig relation till villkoren, då väljer de bort dessa. Det är arbetsmarknadens parter som ansvarar för villkorsbildningen. Är bristyrkena ett bevis för att parterna inte klarat detta tillräckligt väl?

Det tror jag faktiskt inte, utan det faktum att vi börjar få brist på människor i arbetsför ålder, skapar ju förutsättningar för individen att kunna välja yrkesområde i större utsträckning än för 10 år sedan. Jag som har varit med ganska länge i offentlig sektor kan se att för tio år sedan, då hade vi ett fåtal yrkesgrupper som var bristyrken, numera är det ett fåtal yrkesgrupper som inte är bristyrken inom delar av vår sektor. Det visar ju på att behoven är större än tillgången är på yrkesmänniskor i största allmänhet faktiskt.

Inom vissa områden som vi benämner som bristyrken, finns det personal, men de väljer att gå via bemanningsföretag istället för att vara dirketanställda av kommuner och landsting. Är det ett tecken på att arbetsgivarna inte erbjuder tillräckligt attraktiva villkor?

Jag tror i och för sig att olika typer av anställningsformer passar olika människor. Det som är intressant är att man ofta glömmer att cirka 97 procent av all vårdpersonal inom regionerna är anställda av regionen medan den inhyrda personalen utgör cirka 3 procent. Det tycker jag är intressant att ha med sig i de här diskussionerna. Jag tror inte att vi någonsin kommer att ha 100 procent anställda och ingen inhyrd personal. Det kan finnas fördelar också med en viss mängd inhyrd personal, det skapar flexibilitet. Det blir ett sätt att möjliggöra för kompetensutveckling av anställd personal, t ex har vi har ju särskilt riktade satsningar på allmänsjuksköterskor som går vidare och blir specialistsjuksköterskor med högre lön. Då behöver någon sköta deras jobb när de är borta, så det finns fördelar också med att kunna nyttja bemanningsföretagen.

Finns det inom ert område vissa yrken som är mindre attraktiva, som det är svårare att få människor att utbilda sig till och som det är svårare att få tillräckligt många att satsa på?

Vi skulle önska oss att det var fler som sökte sig till lärarutbildningarna, det är inte alltid vi kan fylla de platserna, speciellt vissa inriktningar.  Vissa sjuksköterskeutbildningar kanske inte heller får fullt antal sökande. Högskolorna har ju ganska så stora möjligheter att själva skapa olika typer av utbildningar och då blir det inte alltid fokus på de områden där arbetslivet har störst behov. Generellt sett önskar jag att det var fler som valde att jobba inom offentlig sektor. Vi kan bli ännu bättre på att nå ut med vilken fantastisk verksamhet vi faktiskt bedriver. Många unga människor vill verkligen göra skillnad och vill jobba med människor och bidra till samhällsutveckling på många olika nivåer. Vi har verkligen allting, vi har förskoleverksamhet, vi har grundskola, vi har socialtjänst, vi har stadsplanering, vi har miljöfrågor, klimatfrågor, vi har strategifrågor, man kan jobba med mjuka frågor eller med hårda frågor, ja vi har alla möjligheter.

Vad tror du att det beror på att en del yngre hellre söker sig till privata näringslivet än till offentlig sektor?

Jag tror att det beror på olika saker, dels kan det vara att man inte riktigt känner till vad vi faktiskt gör och inte vet hur stor bredd vi har. Man kan komma in på ett arbete, sen kan man göra en personlig resa, man kan bredda sin egen kompetens, man kan göra en lång karriär inom vårt område, man kan bli antingen chef eller expert. Så jag tror att det är lite okunskap om vad vi har i offentlig sektor. Sen tror jag att det kan finnas en bild av att vi inte betalar bra löner, vilket faktiskt inte stämmer. Vi betalar bra löner, det ser vi när vi jämför samma typ av yrkesgrupper i både privat och offentlig sektor. Våra löner är konkurrenskraftiga.

Vad tycker du är det bästa respektive sämsta med januariöverenskommelsen?

Man kan väl säga att det mesta som står i januariavtalet har bäring på kommuner och regioner. Det vi tycker är bra det är att man tittar över kompetensutvecklingen och arbetsmarknadsfrågorna i ett större perspektiv. Vi är positiva till att man reformerar och tänker i nya banor, även om vi tycker det blivit olyckligt med tanke på de nedläggningar som pågår inom Arbetsförmedlingen. Det som är mer negativt ur vårt perspektiv, det är utredningen gällande huvudmannaskapet för skolan. Vi tror inte att det är rätt väg att gå, att eventuellt förstatliga skolan.

Vad skulle vara de stora nackdelarna med det?

Vi vet att det är på den lokala nivån som man känner sina invånare bäst, man möter barn och elever varje dag, och vet vilka behov och förutsättningar som finns i kommunen och dess olika delar.. Vi ser inte hur det skulle bli bättre med en ett statligt huvudmannaskap.

I Cecilia Fahlbergs stora utredning om Arbetsförmedlingen förs resonemang om att kommunerna eventuellt skulle kunna ta över en större del av verksamheten. Hur ser du på det?

Vi är positiva till att vara en part i det här, vi vet ännu inte särskilt mycket om hur det är tänkt att hanteras vidare. Vi vet att Arbetsförmedlingen i nuläget planerar att kliva ur kontor i många kommuner. Det tycker vi är väldigt olyckligt innan man fastställt hur Arbetsförmedlingen ska organiseras framöver och vilken roll de ska ha. Vilken blir de privata aktörernas roll och vilken blir kommunernas roll? Vi ser att vi verkligen skulle kunna bidra till att vara en utförare i många olika delar. Redan idag har vi 5 000 anställda människor som jobbar med arbetsmarknadsinsatser från kommunerna och kommunerna lägger in cirka 5 miljarder kronor på det arbetet. Vi har definitivt erfarenheten och kommunerna känner de lokala förutsättningarna kanske bättre än någon annan. Med tanke på att det kanske bara blir omkring 100 kommuner av 290 där Arbetsförmedlingen kommer att ha verksamhet, så har många kommuner erbjudit Arbetsförmedlingen att kunna nyttja kommunala lokaler och samarbeta med kommunerna.

Kommunerna skulle kunna göra mycket nytta, inte minst i glesbygdskommuner och små kommuner, där det kanske inte finns samma intresse från de privata aktörerna. Vi ser också att för de nyanlända och människor som står långt ifrån arbetsmarknaden finns det många skäl till att ha fokus på en del andra frågor också där kommunerna vara en sammanhållande länk.

Om arbetsförmedlingen misslyckas hamnar väl oftast problemet i kommunernas knä, oavsett om ni vill eller inte. Är det ett problem? 

Så är det. Det är också naturligtvis ett skäl till att vi har byggt upp den verksamhet vi har avseende arbetsmarknadsfrågor, dels den ekonomiska utsattheten för kommunen men också för innevånarna. Det är inte är bra för enskilda människor och familjer att dras långvarigt med arbetslöshet, det påverkar hela familjens situation ekonomiskt men också socialt. Det finns forskning som visar att barn som växer upp i familjer där föräldrarna kanske båda, eller en, har stått utanför arbetsmarknaden länge, har mycket svårare själva att komma in i arbete.

Förstår jag dig rätt att du tycker att samarbetet mellan samhällets olika delar för arbetslösa borde kunna bli bättre?

Det kan bli mycket bättre.

Vad är det framförallt som borde ske?

Jag tror att vi måste samarbeta mer helt enkelt, jag tror att vi har en tendens till att göra liknande saker i parallella spår, vi måste synka oss mycket mer tillsammans med andra aktörer, t ex försäkringskassan.

Varför sker inte det redan idag?

Jag tror att det fungerar lite olika runt om i landet, det fungerar väldigt bra på sina håll men det fungerar mindre bra på andra håll. När nu Arbetsförmedlingen drar sig tillbaka när man nu stänger så många kontor, då måste man hitta nya former för att jobba tillsammans. Det är bra med digitalisering för vissa grupper, men inte för alla. De som står väldigt långt ifrån arbetsmarknaden, har problem med språket, saknar praktisk erfarenhet och inte vet hur en svensk arbetsplats fungerar, då behövs stöd i annan form än digitalt. De behöver någon form av coach, en kontaktperson som kan hjälpa och lotsa dem med olika typer av frågor. Många saknar den formella kompetensen, men är bra personer som är mycket motiverade till att lära sig.

Om Arbetsförmedlingen inte ska ha uppdraget, kanske kommunerna ska ha det och då också få pengarna för det. Kommunerna har kommunal vuxenutbildning medan Arbetsförmedlingen har arbetsmarknadsprogram, att tillsammans hitta former och nyttja dessa möjligheter, inte bara inom kommunen, den kan vara ett för litet område, men inom regionen, kopplat till de behov som finns i regionen, är en bra möjlighet. Det gäller också det lokala och regionala näringslivet. Det behövs verkligen mötespunkter där man får träffas och där man får testa.

Sedan den 1 januari 2019 har alla landsting blivit regioner och har tagit över det regionala utvecklingsansvaret från staten. Samtidigt har utvecklingen under lång tid obevekligt inneburit att några regioner minskat sitt antal innevånare, det har också ett stort antal kommuner gjort. Vad innebär den allt starkare koncentrationen av befolkning och arbetskraft kring ett antal växande centralorter?

Det är en oerhört tuff utmaning. Förutsättningar ser väldigt olika ut. Det är svårt att bara fortsätta arbeta som man alltid gjort och hoppas att det ska gå bra med nya rekryteringar. Det finns olika exempel på hur man kan jobba på ett annat sätt. Ett exempel är Storuman där man har inrättat digitala hälsocentraler dit man kan gå. Där har man kontakt med läkaren via skärm, läkaren lotsar patienten så att man kan göra egna mätningar exempelvis. På den vårdcentralen i Storuman så har man ett jättebra samarbete med Umeå universitetssjuk, det är flera läkare som vill vara där för att man får en helt annan närhet till patienterna och man befinner sig i ett sammanhang. Jag tror helt enkelt att man måste titta på de lokala utmaningarna och förutsättningarna och tänka på hur ska vi kunna nyttja olika möjligheter, inte minst de som tekniken erbjuder. På så vis kan vi dra mer nytta av varandras kompetens.

Finns det en risk att dessa goda exempel blir lite anekdotiska? Utvecklingen på det stora hela har ju hittills varit obeveklig.

Det är klart att människor måste välja själva var de vill bo, men det är klart att det är utmanande att klara de basala behoven över hela landet. De täta storstäderna där växer möjligheterna till verksamhetsutveckling, man får in nya kompetenser hela tiden, men det är en enorm utmaning för avflyttningsorterna.

Hur ska ni klara det?

Jag tror att man verkligen måste jobba på andra sätt. Man måste hitta vad som fungerar i respektive region och i respektive kommun. Kan vi i de små kommunerna dela arbetsuppgifterna och kompetensområdena på andra sätt? Kan vi inrätta en form av karriärtjänster där medarbetarna successivt lär sig fler områden?  I Norrbotten jobbar man väldigt framgångsrikt med hur man använder sjuksköterskor i verksamheten i samarbetet mellan kommunerna och mellan regionerna. En större kommun skulle ju kunna hjälpa en mindre kommun med vissa typer av tjänster, till och med inom myndighetsutövningen är det fritt fram nu att kunna driva en viss verksamhet åt en grannkommun.

En fråga som lyfts fram i januariöverenskommelsen är reformeringen av LAS. Ser du ett behov av att förändra LAS och i sådana fall hur?

Att arbetsmarknadens parter sköter spelreglerna på arbetsmarknaden är en del av den svenska modellen och har tjänat Sverige väl. Jag är övertygad om att vi hittar de lösningar som behövs, det har vi gjort hittills.

Vi har under lång tid sett hur de statliga trygghetssystemen successivt urholkats och arbetsmarknadens parter har fått gå in och kompletterat systemen genom avtal för att hålla en tillräcklig nivå i systemen. Ser du det som ett problem?

Det blir ju ganska naturligt, jag tänker t ex på Omställningsfonden. Vi har själva ett ansvar och ett behov av att ha en arbetskraft som vi har användning för. Därför blir det viktigt för oss att möjliggöra den kompetensutveckling hos våra medarbetare som behövs. Det är dock staten som ska skapa system för att möjliggöra för invånare att utbilda sig och ha någon form av betald ersättning under tiden. Det finns innevånare som inte har en arbetsgivare som kan skicka iväg dem på kompetensutveckling med betald lön. Annars skapar vi ännu större skillnader i samhället än vad som redan finns.

Det har förts en intensiv debatt under många år om så kallade enkla jobb för att fler ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Hur ser du på den frågan?

Begreppet ”enkla jobb” är svårt att använda i välfärdens verksamheter. De allra flesta jobben i vård, skola och omsorg innebär kontakt med människor och förutsätter både kunskaper och förmåga att kunna hantera mellanmänskliga relationer, kommunicera på svenska exempelvis. I några få fall finns arbeten som inte innebär kontakt med människor och de jobben kan fungera för anställda som inte har utbildning eller språkkunskaper. Det kan till exempel vara servicepersonal som avlastar andra medarbetare med uppgifter som transporter eller förrådshantering. I de fallen vill vi se de jobben som en ingång till arbetslivet, till en möjlighet för medarbetaren att skaffa sig praktik och utbildning eller utveckla sitt språk för en fortsatt yrkesutveckling.  Vi tänker att det är ingångsjobb, att man kommer in i vår verksamhet successivt och sen kan man bygga på sin kompetens och få mer och mer ansvar.

Ingångsjobben, är tanken att de ska ha lägre lön till att börja med?

Lönen ska spegla det ansvar och de uppgifter man har. Lägre ansvar och enklare uppgifter ligger naturligtvis lägre i lön än arbeten med mer ansvar. Men det viktiga är att det finns möjlighet till löneutveckling i linje med den yrkesutveckling som vill att alla ska ha möjlighet till. Vi stöttar kommuner och regioner i att vara noga med att koppla ihop de personer man får in med de kompetensbehov man har. Det är viktigt att hitta utvecklingsvägar som är bra både för personen på ingångsjobben och för arbetsgivaren, så att personen kan vara kvar i verksamheten. Vi har ett långsiktigt perspektiv, vilket jag tycker är helt rätt.

En avslutande fråga, om du fick vara arbetsmarknadsminister för en dag, vad skulle du göra då?

Jag skulle ta ett helhetsgrepp när det gäller Arbetsförmedlingen, jag skulle nog avblåsa alla de här nedläggningarna just nu, de känns lite överilade och sen skulle jag sätta igång att fundera på hur de olika aktörerna kan jobba än mer tillsammans. Kommunerna skulle definitivt få en viktig roll.


Regionerna har dels ansvar för hälso- och sjukvård, dels ett regionalt utvecklingsansvar. Kommunerna ansvarar för en stor del av den samhällsservice som finns lokalt, bland annat förskola, skola, socialtjänst och äldreomsorg. Det innebär att regioner och kommuner är viktiga för samhällets välfärdstjänster, viktiga för såväl enskilda medborgare som företag och organisationer. Välfärdssektorn står inför stora utmaningar med växande behov, samtidigt som finansieringen av dessa är svår.

Använd dig av taggarna nedan för att filtrera på liknande inlägg.

Nyhetsbrev från Arbetsmarknad.se

Anmäl dig till nyhetsbrev från Arbetsmarknad nedan. Nyhetsbrevet utkommer ca en gång i månaden och innehåller matnyttig information du inte bör missa.