Sju myter om Arbetsförmedlingsreformen

Foto: Peter Kroon

Reformen av Arbetsförmedlingen har varit i hetluften sedan en tid tillbaka, inte minst debatterades reformen flitigt när saker ställdes på sin spets i och med Vänsterpartiets hot om misstroende mot Eva Nordmark förra veckan. Det finns dock ett antal missförstånd som reproducerats flitigt i debatten av så väl meriterade professorer som debattglada politiker och arbetsförmedlare.

Arbetsförmedlingen är en viktig myndighet och det är bra att reformen stöts och blöts i debatten. Det är dock viktigt att denna diskussion är grundad i fakta. Med anledning av de många missförstånd och oärliga uttalanden som figurerar i debatten har vi valt att titta närmare på sju av de vanligaste myterna kring Arbetsförmedlingens omdaning.

”Kaosreformen”

Begreppet ”kaosreform” myntades av Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Ali Esbati som ett politiskt slagträ för att beskriva hur Januariavtalets Arbetsförmedlingsreform hade resulterat i massuppsägningar, kontorsnedläggningar och mängder av arbetssökande som gick utan aktiva arbetsmarknadsinsatser.

Sanningen är dock att den reform som Januariavtalet stipulerar inte startat ännu. Hittills har reformen resulterat i en återrapport från Arbetsförmedlingen till Arbetsmarknadsdepartementet och två remisser. Det ”kaos” som uppstått har andra orsaker. Uppsägningarna av Arbetsförmedlingens personal, kontorsnedläggningarna och avsaknaden av insatser till arbetssökande är en kombination av den M/KD-budget som kraftigt skar ner anslaget till Arbetsförmedlingen, en Generaldirektör som fortsatte att omorganisera myndigheten tvärsemot Januariavtalets inriktning, samt en regering som saknade vilja att tillföra mer medel till Arbetsförmedlingen i vårändringsbudgeten.

Att kalla Arbetsförmedlingsreformen för ”kaosreform” är oärlig mytbildning.

Privata utförare är varken effektivare eller billigare

Många privatiseringsmotståndare drar gärna fram professor Bruno Crépon och dennes uttalande att empiriska studier inte ger stöd för att privata utförare skulle vara effektivare än offentliga utförare. Framförallt pekar han på resultat och kostnader. Crépons studier kring kostnader avhandlar länder som inte är särskilt erkända vad gäller användande av privata utförare. Avseende Sverige hänvisar han till endast ett pilotprojekt i från 2007 – 2008 som går att ifrågasätta på flera sätt. Det var få arbetssökande i projektet, väldigt små friheter för privata utförare, och projektet genomfördes innan Sverige hade erfarenhet att kontraktera privata utförare.

Sanningen är att länder som har lång erfarenhet av privatisering av arbetsförmedlingstjänster inrättat effektiva system där konstruktioner som ersättningssystem, rating och uppföljning är noga uttänkta och beprövade. Flera internationella experter såsom prof. Dan Finn, prof. Pedro Martins och Tony Wilson har samtidigt visat på att just kostnadseffektivitet är något som uppnås i system med väl konstruerade incitament.

Länder som Australien, Storbritannien och även Irland har lyckats väl i sina privatiseringar och uppnått hög kostnadseffektivitet. I Australien, vars system står som modell för det system som föreslås i Januariavtalet, har kostnaderna för arbetsförmedlingsinsatser sjunkit med mer än 25 procent mot vad de var före reformen 1998. Effektiviteten har ökat med varje kontraktsperiod och långtidsarbetslösheten har sjunkit.

Att jämföra privat utförande med offentligt på hög nivå låter sig inte göras. Allt handlar om hur systemen inrättas och djävulen sitter i detaljerna. Ett felaktigt konstruerat system, som exempelvis det som inrättades för Etableringslotsar, leder lätt till felaktiga incitamentsstrukturer och oönskat beteende från mindre nogräknade aktörer.

Att privata utförare varken är effektivare eller billigare än offentligt utförande är en myt.

”Vita fläckar”

Uttrycket ”vita fläckar” fick spridning ganska omgående efter att Januariavtalet lanserades. Begreppet används för att illustrera de områden där privata utförare av Arbetsförmedlingens nuvarande tjänst Stöd och Matchning inte har etablerat sig på grund av bristande lönsamhet. Det finns i dagsläget flera områden i Sverige där Stöd och Matchning inte levereras för att det inte finns några etablerade utförare. I debatten har detta använts som ett argument mot reformen av Arbetsförmedlingen.

Att förutsätta att vita fläckar kommer att uppstå i det reformerade systemet bara för att de finns i Stöd och Matchning är dock av flera skäl felaktigt.

Sanningen är att tjänsten Stöd och Matchning detta år haft mellan 9 000 och 16 000 samtidiga arbetssökande i tjänsten varje månad. I sin rapport till Arbetsmarknadsdepartementet räknar Arbetsförmedlingen med att reformen kommer att innebära mellan 200 000 och 250 000 deltagare. Det är med andra ord väldigt stora skillnader i antal arbetssökande som omfattas av de bägge tjänsterna.

Självklart etableras inga privata utförare i områden där de kan räkna med mellan 3–5 arbetssökande. Givet de krav som ställs på leverantörerna i Stöd och Matchning kring lokaler, öppettider och personella resurser går det helt enkelt inte att få ekonomi i en sådan verksamhet. Det antal deltagare som diskuteras i reformen borgar för en etablering i samtliga områden.

Om antalen utförare fortfarande inte skulle vara tillräckligt i något område kan detta lösas genom att exempelvis låta de privata utförarna leverera tjänsten i tillfälliga lokaler på orten, leverera tjänsten på distans, villkora leverans i de mest folkrika områdena mot leverans i glesbygd eller helt enkelt höja ersättningen något i dessa områden.

Diskussionen om de ”vita fläckarna” kommer från en tjänst som omfattar en bråkdel av de inskrivna på Arbetsförmedlingen och är en myt.

Lagen om valfrihet innebär att alla utförare som vill får vara med

Många borgerliga företrädare har på senare tid förklarat att en risk med att använda Lagen om valfrihetssystem (LOV) är att alla utförare som vill leverera tjänster får vara med och leverera.

Sanningen är att detta är en grav missuppfattning. Lagen om valfrihetssystem ger stora friheter för den upphandlande myndigheten att ställa upp höga kvalitetskrav på de utförare som ska leverera tjänsten så länge dessa är proportionerliga till tjänsten som ska levereras.

Att LOV innebär att ”alla som vill får vara med” är således en myt.

LOV = Etableringslotsar

Moderata företrädare har på senare tid påtalat att LOV redan har provats på Arbetsförmedlingen och misslyckats. Ett vanligt exempel i detta sammanhang är valfrihetstjänsten Etableringslots. Denna tjänst beslutade Arbetsförmedlingen att lägga ned efter att en intern granskning under hösten 2014 visat att det fanns så allvarliga problem att man inte kunde garantera kvalitet. De omfattande problemen med tjänsten hade sitt ursprung i hur den var konstruerad. Först och främst fick mycket lågt ställda kvalitetskrav till följd att allt för många utförare, varav ett antal mindre nogräknade, bereddes tillträde till systemet. Som om detta inte var nog, gav betalningsmodellen starka incitament till fusk.

Sanningen är att många av tjänstens sämre konstruktioner ironiskt nog hade sitt ursprung i ett moderatstyrt Arbetsmarknadsdepartement. Arbetsförmedlingen har sedan dess visat att man kan använda LOV med både högre ställda krav, betalningsmodeller som betalar efter resultat och rating av utförare. Arbetsförmedlingens tjänst Stöd och Matchning kryssar alla dess boxar.

Att LOV skulle vara detsamma som Etableringslotsar är en myt.

Parking och cream skimming

Två begrepp som ofta omnämns i diskussionen kring privata utförare är parking och cream skimming. Begreppen innebär att utföraren undviker att arbeta aktivt med, eller parkerar, de deltagare som står långt från arbetsmarknaden för att istället lägga resurserna på de deltagare som står närmare arbetsmarknaden och därmed bedöms ha en större chans att få ett arbete. Utföraren ”plockar russinen ur kakan”.

Dessa beteenden är förstås inte är önskvärda i utförandet av arbetsmarknadstjänster, och det finns flera olika sätt att se till att de inte uppstår. Genom att konstruera systemet med olika typer av incitament kopplade till både ersättningssystemet och uppföljningen av utförarnas resultat kan dessa problem minimeras eller helt elimineras.

En fråga som sällan ställs är hur vanligt förekommande dessa beteenden är i offentlig verksamhet och hur myndigheten säkerställer incitament för att detta inte sker i den interna leveransen.

Att ett system med privata utförare med automatik skulle få problem med parking och cream skimming är en myt.

Endast LOV ger den arbetssökande rätt att välja utförare

Många debattörer påstår att LOV är det enda sättet att ge den arbetssökande rätten att välja utförare, och att tjänster som upphandlas med Lagen om offentlig upphandling (LOU) endast medger en fördelning mellan utförare där den med högst rang får arbetssökande i första hand, därefter utförare nummer två i listan och så vidare.

Sanningen är att andra sätt att fördela de arbetssökande kan tillämpas inom LOU. Exempelvis är procentuell fördelning av deltagare mellan utförarna, eller till och med den enskildes val, fullt möjliga sätt att fördela arbetssökande mellan olika utförare i system som bygger på LOU. Detta framgår bland annat av förarbetena till LOU, avgöranden i kammarrätten och beslut från Konkurrensverket. Det är med andra ord fullt möjligt att skapa ett kundvalssystem inom ramarna för ett LOU-upphandlat ramavtal.

Det är också möjligt att, i likhet med det australienska systemet, aktivt arbeta med marknaden genom att premiera leverantörer som visar goda resultat. I Australien sker detta genom kontinuerliga översyner, där leverantörer med bra resultat tilldelas utökade marknadsandelar, medan leverantörer med sämre resultat tilldelas lägre andelar. Inom ramarna för dessa tilldelade marknadsandelar tillåts de arbetssökande att själva välja leverantör.

Att påstå att endast LOV kan ge den arbetssökande rätt att välja utförare är en myt.

 

Nyhetsbrev från Arbetsmarknad.se

Anmäl dig till nyhetsbrev från Arbetsmarknad nedan. Nyhetsbrevet utkommer ca en gång i månaden och innehåller matnyttig information du inte bör missa.