Viktigt att vi rustar oss för kommande förändringar - Intervju med Eva Nordmark (TCO)

TCO är en partipolitiskt fristående centralorganisation som samlar 14 fackförbund. Över 60 procent av medlemmarna är kvinnor. Drygt hälften av medlemmarna är anställda i den privata sektorn, övriga i den offentliga sektorn. Den 31 dec 2018 fanns 1 409 483 medlemmar i TCO-förbunden.

Eva Nordmark är sedan 2011 TCO:s ordförande. Hon var dessförinnan ordförande i SKTF (nuvarande Vision) åren 2004 – 2011. Eva var riksdagsledamot för socialdemokraterna 1995-1998. Hon är ordförande i styrelsen för Luleå tekniska universitet, där hon själv har studerat. Hon är också ledamot av Europafackets styrelse. 2018 utnämndes Eva till riddare av franska Ordre National de Mérite för sitt engagemang för kvinnors rättigheter och sitt engagemang för högre utbildning.


Vilken fråga tycker du är den viktigaste arbetsmarknadsfrågan?

Den viktigaste arbetsmarknadsfråga just nu är att vi rustar oss för de förändringar som kommer i och med digitalisering, robotisering och all teknikutveckling som redan är här. Att vi bättre kan ta tillvara den potential som finns i förändringarna och samtidigt göra så att alla löntagare är med på den här resan. Att inte någon lämnas utanför.

Rätt hanterat, om vi fullt ut tar tillvara kraften som finns i teknikutvecklingen och ger människor rätt förutsättningar att fylla på med ny kunskap och kompetens, att ställa om till förändringar i det egna jobbet eller till alla de nya jobb som växer fram, då har vi en väldigt ljus framtid. Då kan vi klara både svensk konkurrenskraft och hålla ihop hela arbetsmarknaden. Med den snabba omvandlingstakt vi har idag, är det helt avgörande att kunna ställa om, att fylla på med ny kunskap och kompetens genom ett helt yrkesliv. Det är det viktigaste.

Hur ska vi åstadkomma detta?

Jag tror att det är flera delar. Vår omställningsförmåga, att kunna anpassa oss både som individer och samhälle bygger i grunden på några fundament. Det första handlar om arbetslöshetsförsäkringen; att vi ska ha en ekonomisk trygghet om vi blir av med jobbet, eller är mellan jobb. Taket i a-kassan borde höjas och vi borde bredda den så att den omfattar fler, idag är det bland de öppet arbetslösa bara hälften som har rätt till arbetslöshetsersättning. Resten får gå till socialtjänsten. Det andra är den aktiva arbetsmarknadspolitiken, att få ett brett stöd när du är arbetslös eller arbetssökande. Där har ju framförallt Arbetsförmedlingen varit en viktig del. Nu pågår en nedrustning som jag känner mig väldigt orolig över, vad den kommer att innebära bland annat för dem som står längst från arbetsmarknaden, men också för många kommuner som då behöver kliva in på olika sätt. Här finns en problematik. Det tredje fundamentet, det är utbildningsmöjligheterna, från gymnasiet och Komvux, till Yrkeshögskolan, högskolor och universitet samt privata aktörer. Möjligheten att kunna fylla på med ny kunskap och kompetens. Det fjärde området är våra omställningsavtal som är det som funkar allra bäst idag, skulle jag säga.

Vad tycker du är det bästa med januariöverenskommelsen?

Det är att det slås fast att arbetet med en skattereform ska genomföras.Det har vi jobbat för i många år. För några år sedan var det ingen som sa det uttryckligt, men sen har parti efter parti öppnat upp för detta. Det var verkligen en glädjande nyhet att man gjorde det till en gemensam sak i 73-punktsprogrammet och så tycker jag att fokus på just bättre omställningsmöjligheter, även om det inte är så konkret i alla delar, är en inriktning som känns väldigt bra. Det finns andra saker också som vi kan konstatera är viktiga för våra medlemsgrupper, som exempelvis satsningen på polisen och psykosociala frågor.

Varför är skattefrågan så viktig för TCO?

Det handlar om att skapa stabila och långsiktiga villkor för både jobb och företagande. Det har sedan skattereformen 90-91 genomförts mer än femhundra förändringar av skattesystemet, så det har blivit ett oöverskådligt lapptäcke. Vi vill att ett nytt skattesystem ska gynna utbildning, företagande, ansvarstagande i arbetslivet, att vi ska sänka skatten på arbete och att vi samtidigt ska höja den på det som handlar om klimatförstörande verksamhet, på kapital och på konsumtion. Vi vill se en förändring där det samlade skatteuttaget, eller den samlade skattekvoten, är densamma men där man verkligen kommer fram till hur man skulle kunna sänka skatten på arbete. Vi har höga marginalskatter i Sverige. Många av TCO-förbundens medlemmar ligger precis där brytpunkten finns idag, när du börjar betala statlig inkomstskatt. Det betyder att när man får erbjudandet om att ta på sig ett chefsuppdrag eller man jobbar extra, får behålla mindre än hälften av löneökningen efter skatt.  Då menar vi att man behöver sänka marginalskatterna för att skapa incitament för människor att utbilda sig mer, ta nya steg och ta större ansvar. Det är viktigt inte minst för kompetensförsörjningen såväl i näringslivet som inom välfärdstjänsterna. Och det är genom goda villkor för fler och bättre jobb i växande företag som vi säkrar välfärdens långsiktiga finansiering.

Vad tycker du är det sämsta med januariöverenskommelsen?

Det är punkt 20, reformeringen av lagen om anställningsskydd. Vi delar inte problembilden att arbetsrätten är det stora problemet på svensk arbetsmarknad. Det största problemet är kompetensbristen. Lite förenklat får vi inte fler sjuksköterskor, lärare, poliser, ingenjörer genom att de blir lättare att säga upp dem. Vi tycker också att det är respektlöst när politiken vänder sig till parterna och säger att om ni löser det här nu, kanske vi kommer att göra som ni säger. Samtidigt tillsätter de en utredning som ska se över dessa frågor. Det är ett väldigt otydligt budskap.

Jag upplever att viljan till att göra förändringar kommer från vissa partier. Sen finns det arbetsgivare som också tycker det, men jag uppfattar att det i grund och botten handlar om politik och inte om hur det faktiskt ser ut på arbetsmarknaden. Vi ser hellre att vi gör förändringar i förhandling mellan parterna, det är det sätt vi normalt hanterar avtalsfrågor på inom svensk arbetsmarknad. Det som gör vår modell så framgångsrik är att politiken lämnat över ansvaret till oss parter. Det är en helhetslösning och om politiken ger sig in i den, riskerar det att störa och i värsta fall rycka undan mattan för de lösningar arbetsgivarna och vi tillsammans har förhandlat fram.

Om politiken ger sig på och gör stora förändringar i turordningsreglerna så finns en stor risk för att du minskar incitamenten för arbetsgivarna att vara med och finansiera och utveckla våra omställningsavtal. Då får du en stor kostnad för staten, om staten också ska ta det ansvaret som parterna idag tar, utan att staten behöver betala en enda krona. Jag berättade i OECD förra året och om hur den svenska omställningsförmågan fungerar. När jag berättade om våra omställningsavtal och att staten inte behöver betala en enda krona då blev de alldeles häpna. Va, är det sant? Det är det som jag tror att politiken måste förstå, att man måste vara väldigt varsam när man gör den typen av systemförändringar, som man kanske tänker är en liten förändring, men som kan få stora konsekvenser för helheten.

Är det här ett tecken på en förändring i förhållandet mellan politiken och arbetsmarknadens parter?

Jag hoppas att det är en tillfällighet. Vi tog fram, med hjälp av Anna Danielsson, en rapport där hon tittade på relationen mellan staten och parterna. När man tittar på den så ser man, att det är en ryckig historia som Anna Danielsson uttrycker det. Vissa perioder har politiken klivit in väldigt långt och ibland har de också retirerat. Då har de inte tagit sitt ansvar utan sagt till parterna att nu måste ni ta ansvar i olika frågor. Jag tror att det är viktigt att politiken förstår och respekterar att det inte är så att de kan lägga ut beställningar på oss. Vi är fria, självständiga parter, vi har vår fria förhandlingsrätt som är en del av de fackliga rättigheterna. Det kan inte någon politiker ge sig på, hur mycket man än vill. Vi är alltid öppna för att samtala, men det finns en grundordning som måste hedras.

Den här utredningen tillsätts nu, den har väldigt kort tid på sig och samtidigt förväntar man sig att parterna ska förhandla och kunna koordinera det på ett klokt sätt. Det är inte bra. Samtidigt säger vi från TCO att nu är det så här, då får vi kavla upp ärmarna och så får vi göra det bästa av situationen och göra allt vi kan för att undvika negativa konsekvenser. Både för balansen på arbetsmarknaden och också för våra medlemmar.

Reformeringen av Arbetsförmedlingen är en av huvudpunkterna i januariöverenskommelsen. Hur vill du se den framtida arbetsförmedlingen och vad ska ske i statlig regi respektive skötas av marknaden? Är det vi ser nu ett steg bort från en aktiv statlig arbetsmarknadspolitik eller handlar bara om Arbetsförmedlingens sätt att fungera?

Jag vet faktiskt inte, ärligt talat, jag upplever nog att det som händer just nu är en extrem ryckighet, jag tror inte att politiken själv tänkt så, att det här är en strategi bort från en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är nog hur arbetsförmedling bäst kan ske som diskuteras mest. Den stora politiska debatten är väl egentligen om det ska vara fler privata aktörer som utför arbetsmarknadspolitiken.

Det som händer just nu är ett resultat av M/Kd-budgeten, samtidigt som vi har 73-punktsprogrammet där man vill göra stora förändringar i utförandet. Jag upplever nog inte att någon har tagit direkt ställning för att man ska avveckla arbetsmarknadspolitiken, men det blir i praktiken så om man inte tar ansvar för den uppkomna situationen. Om du pratar med fackförbundet ST, som organiserar de flesta arbetsförmedlarna, säger de javisst, Arbetsförmedlingen behöver reformeras, det har pågått ett förändringsarbete under en längre tid. Vi har också Cecilia Fahlbergs utredning, det är så mycket samtidigt, att då göra det i den här hastigheten är egentligen att rycka undan förutsättningarna för en ordnad och klok förändring av Arbetsförmedlingen.

Jag tycker att man borde ha tillfört resurser i vårbudgeten, man borde också ge en rimlig tid för förändringen, för att ge förutsättningar för att kunna fasa ut det som ska avvecklas, och samtidigt kunna säkerställa att det finns andra aktörer som är beredda att kliva in och stötta dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Samtidigt måste man ge kommunerna rätt förutsättningar. Fackförbundet Vision inom TCO är oroliga för vad det här innebär och de resurser som kommunerna nu måste skjuta in. Redan idag betalar kommunerna ungefär fem miljarder i arbetsmarknadsinsatser som de menar egentligen är statens ansvar.

Kan det vara så att den här sedan länge pågående uraktlåtenheten att i grunden göra om Arbetsförmedlingen, trots att i stort sett alla varit överens om behovet, kan innebära att nu olika åtgärder till slut tvingas fram, som inte är tillräckligt väl genomtänkta och går för fort, att man river ned det gamla utan att ha klart för sig hur det nya ska se ut?

Det är möjligt att det är så och det är därför jag tror att man behöver mer tid och det handlar inte primärt om Arbetsförmedlingen, utan om att de människor som har behov av stöd, att inte det ska raseras, utan att man får en bra övergång på ett klokt och varsamt sätt för alla inblandade, även för personalen såklart.

I Cecilia Fahlbergs utredning lyfts tanken att kommunerna ska ta ett större ansvar för arbetsförmedling. Tror du att det är rätt väg att gå?

Vi funderar en hel del på det just nu, jag tror att kommunerna behöver ta ett stort ansvar, det gör de ju redan idag, men staten kan inte bara dra sig tillbaka, plötsligt så landar allt i kommunernas knä, då måste man i så fall göra det under ordnade former. Det vi har sagt är att vi tycker att utredningen ska ut på remiss, så att man tar tillvara på det arbete som är gjort inom utredningen. En risk om kommunerna ska ta över en större del av arbetsförmedlingen är att olikheterna ökar, kommunernas möjligheter att sköta detta varierar kraftigt mellan de största och de minsta kommunerna.

Vi har en rad bristyrken i Sverige i dag eftersom människor inte tycker att villkoren för dessa står i rimlig proportion till kraven. Har arbetsmarknadens parter misslyckats med balansera krav och villkor på ett rimligt sätt?

Jag tror att parterna behöver ta ett jättestort ansvar. En del av de bristyrken vi har är inom privat sektor.  Det kan vara svårt att förutse hur kraftig efterfrågan det ska bli och där har inte utbildningssystemet heller hängt med. Jag besökte Epiroc i Örebro för två veckor sedan, de berättade vilken enorm brist de har på programmerare. Det tar flera år innan universitetet kan få ut några nya så jag tror att det är ett viktigt samspel mellan parterna, universiteten och andra utbildningsaktörer. Våra politiker behöver också ge rätt förutsättningar till exempel i yrken som sjuksköterskor, barnmorskor, lärare och poliser. Det är politiken som ytterst är ansvarig och måste ge rätt förutsättningar för att parterna ska kunna förhandla både om vettiga villkor, men också utveckla yrket på ett klokt sätt. Det är en mix av olika ansvar.

Vad ska man göra för att komma åt detta? Vi ser växande framtida behov inom många yrken, där arbetsgivarna redan idag har mycket svårt att hitta rätt kompetens.

Man behöver göra olika saker för olika yrkesgrupper. Det behövs ett gemensamt handslag mellan arbetsgivare, fack och politiken, så att man får långsiktiga förutsättningar. Det får vi ständiga vittnesmål om, det har Lena Nitz i Polisförbundet pratat om och det har också Johanna Jaara Åstrand i Lärarförbundet gjort. Bort med den politiska klåfingrigheten, ge oss stabila förutsättningar. Samma sak för sjuksköterskorna, där vi vet att många slutar för att det är en väldigt pressad arbetssituation. Idag har vi stängda vårdplatser för att vi saknar sjuksköterskor, det finns helt enkelt inte tillräckligt många sjuksköterskor som vill arbeta under rådande omständigheter. Det påverkar hela samhället, så att det är helt avgörande att det finns bra löner och bra arbetsvillkor, och att man tar ett gemensamt ansvar för långsiktigheten i yrkesgrupperna.

Är den politiska styrningen inom offentlig verksamhet, där man detaljstyr mycket på professionens bekostnad, ett problem?

Ja, det är det. Det är bra att man från regeringens sida pratar mycket om tillitsbaserad styrning, nu krävs extremt mycket resurser i form av kontrollsystem. En gemensam sak när man träffar olika yrkesgrupper, lärare inom universitet och på grundskola och många andra yrkesgrupper, det är det här extrema kraven på rapportering. Det klart att man ska följa upp och mäta, men det har blivit ett överslag, om alltmer av din arbetstid går åt att administrera eller svara på olika typer av mätningar och du inte får ägna dig åt din egentliga profession. Då är det ett problem.

Det är fortfarande ganska stora inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Vad ser du för åtgärder för att villkoren ska bli mer lika?

Vi har tagit fram ett program i TCO, tillsammans med alla förbunden, som handlar om hur vi kan säkra en ökad ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män. Det finns en hel del vi behöver göra både i form av löner och i frågor som förbunden jobbar med. En sak som vi ser är helt avgörande är att minska arbetstidsgapet mellan kvinnor och män. Inom TCO jobbar män och kvinnor lika mycket. När vi börjar arbeta jobbar vi lika mycket, 100 procent. Det är en skillnad mot LO-kvinnorna som ofta får deltidsarbete. Det är när barnen kommer, det är då som ojämställdheten uppstår. Det gäller i alla våra grupper, även i våra grupper av högutbildade kvinnor. När vi granskat frånvaron från arbetet för föräldrar med barn födda 2015 ser vi att mamman i genomsnitt var borta från arbetet 14,6 månader medan pappan var borta 3,8 månader. Det är en jättestor skillnad, att vara borta från arbetet drygt 14 månader är länge och många skaffar ju dessutom fler än ett barn.

Frånvaron från arbetslivet och att du dessutom sen går ned i deltid för att få ihop livspusslet, visar att vi fortfarande lever väldigt ojämställt, när det fortfarande förväntas att det är kvinnan som tar det stora ansvaret. Det är det största problemet, för det är då som vi ser att skillnaderna ökar, det är också det som avgör hur pensionen blir. För oss har fokus mycket varit på just föräldraförsäkringen, hur åstadkommer man en mer jämlik fördelning mellan män och kvinnor? Vi jobbar med olika reformer, men också med att försöka att utmana normer.

Borde vi dela föräldraförsäkringen rakt av, lika mellan båda föräldrarna?

Vi förordar inte ett sådant beslut, att dela föräldraförsäkringen rakt av den genom politiska beslut. Däremot behöver vi uppmuntra ett så jämt uttag som möjligt. Vi vill gärna se en tredelning; en tredjedel för mamman, en tredjedel för pappan och en tredjedel där familjen själv väljer. Vi har en del andra smarta förslag till lösningar som handlar om att ekonomiskt motivera föräldrar att dela mer lika, en jämställdhetspeng t ex som handlar om att ekonomiskt motivera föräldrar att dela mer lika.

Ett stort problem är att för få människor utbildar sig vidare mitt i livet, inte minst på akademisk nivå. Kan du utveckla lite mer hur du ser på utbildningsmöjligheterna mitt i yrkeslivet.

På utbildningsområdet måste universitet och högskolor ge ett mycket bättre bidrag till utbildningsutbudet, anpassat till yrkesverksammas behov. Arbetskraften har höjt sin grundutbildningsnivå och när du har en högskoleutbildning, så är det den du behöver fylla på. Vi måste dimensionera upp den nivå som handlar om vidareutbildning och kompetensutveckling för dem som har en högskoleutbildning. Det har under ett antal år skett en programifiering av högskolans utbud. Vi behöver se till att mycket bättre anpassa utbildningarna till de behov som finns mitt i yrkeslivet. Strut (styr- och resursutredningen, redaktörens anmärkning), innehåller många bra tankar och i grunden rätt bra tänk kring resurstilldelningssystemet, men jag tror inte att det räcker. Vi skulle behöva tydliga ekonomiska incitament för att också gynna den här typen av utbildningar, inte programbundna, utan fristående kurser anpassade till behoven inom dagens arbetsmarknad. För de flesta, mitt i yrkeslivet, är inte en lång programbunden utbildning svaret på de kompetensbehov man upplever. Det behövs också andra former, att kunna studera parallellt med arbetet och på distans.

Vilken roll spelar Yrkeshögskolan för vidareutbildning mitt i livet?

Yrkeshögskolan är idag väldigt väl anpassad till arbetslivets och näringslivets behov, och där tror jag att övrig högskola och universitet har mycket att lära, inte minst när det gäller att bättre kunna förutse vad det finns för behov i regionen, eller nationellt, och inom olika branscher och olika yrken. Det kräver ett nära samspel med arbetsmarknaden och arbetsmarknadens parter.

Den finns en oro inom universitet och högskola att arbetsmarknadskraven ska gå ut över högskolornas traditionella uppgift och deras autonomi. Hur ser du på det?

Det är viktigt att det finns en autonomi i universitetsvärlden. Vetenskap och bred forskning måste ligga till grund för den kunskap våra lärosäten förmedlar, liksom det akademiska förhållningssättet till kunskap, kritiskt ifrågasättande och med hänsyn till orsak och verkan. Man måste också se att tidigare var det ju så att om du skaffat dig en högskoleutbildning, så räckte den ett helt yrkesliv. Så är det inte idag. Ska vi jobba längre, som vi pratar om, vi höjer pensionsåldern, vi vet att jobben förändras i en högre hastighet idag, vi vet också att människor vill byta jobb och utvecklas genom ett helt yrkesliv, då måste universitet och högskolor bli bättre på att motsvara de behoven. Det är en balansgång som högskolorna själva måste klara av. Dessvärre har kortare kurser och distansutbildningar som är anpassade utifrån yrkesverksammas behov, minskat i omfattning, i ett läge där de skulle behövt öka. Det är just den problematiken jag försöker adressera.

Jag var i Växjö och besökte Linneuniversitetet, det är väldigt intressant när man kommer ut till högskolor och universitet som ligger utanför de riktigt stora städerna. Där upplever jag ofta att det finns en större närhet mellan högskola och det omkringliggande samhället, både den privata sektorn men också politiken och regionen. De funderar mycket över hur de ska bidra till det livslånga lärandet. Även i de långa programmen kan man öppna upp ett antal moduler. Jag tänker också att för de unga människorna som läser på universitet så är det ju ett vinna-vinna läge om det kommer in en äldre person i en kurs och som kan dela med sig av sina erfarenheter. Jag har goda förhoppningar att vi om några år ser att utbildningsutbudet är större när det gäller yrkesverksamma, att vi vågar testa lite nya metoder och modeller.

Det jag också verkligen hoppas är att vi ska se fler lärcenter byggas upp, jag skulle helst vilja se lärcenter i varje kommun, där vi inte bara fokuserar på grundläggande utbildning på gymnasienivå, utan där vi också försöker föra ut universitets- och högskoleutbildningar så att de som inte har erfarenhet av att studera tidigare också har möjlighet att få stöd att komma igång till exempel när det gäller en distansutbildning.

Vi ser att de som utbildar sig vidare under yrkeslivet i stor utsträckning är de som har en bra grundutbildning. Hur ska vi få med alla, även de med en svagare utbildningsbakgrund?

Det är en fråga jag brinner för. Jag kommer själv från en familj där man inte har den traditionen och studievanan. Det är vanligt bland TCO-förbundens medlemmar, att man själv gjort en sådan resa där man utbildat sig.

Många av dem som jag själv umgicks när jag pluggade på LTU (Luleå Tekniska Universitet), hade också det här avståndet till den högre utbildningen, trots att de var oerhört begåvade och hade haft lätt för sig i skolan. Att motverka den sociala snedrekryteringen till högskolan är för mig en hjärtefråga. Jag tror att det är viktigt för alla att kunna använda sin potential och sin fulla talang och att inspireras att lära mer. Det är också viktigt för ett samhälle som vårt och för Sverige som ett lite land om vi fortsatt ska vara konkurrenskraftiga och kunna ha ett bra välstånd.

Det kommer många till högskolan som inte har rätt förkunskaper. Vad gör vi åt det?

Det är så viktigt att grundskolan och gymnasieskolan ger rätt kunskaper och det jag är orolig över är att vi har för få lärare, och vi har inom vissa områden också väldig omsättning på lärare. Jag tror att det är viktigt att lärarna har rätt förutsättningar, att det finns trygga villkor för lärarna, att de kan följa eleverna en längre tid, att man har den tryggheten.

Många som vill plugga mitt i livet, klarar inte av att vara studielediga och klara sin ekonomi. TRR Trygghetsrådet erbjuder sedan årsskiftet en möjlighet för människor att upp till två års tid, få studiefinansiering från TRR. Vad tänker du om det?

Det är fantastiskt. Det är fackförbunden som förhandlat fram detta. Unionens arbete för att försöka åstadkomma bättre möjligheter till omställning, kompetensutveckling och vidareutbildning, det är deras hårda jobb som lett till det här, det är ett fantastiskt jobb. Det är precis det vi behöver. En annan sak som jag tror är viktig är möjligheten att kunna kombinera utbildning och arbete, det vet vi att många av våra medlemmar vill. Det skulle underlätta för många att bättra på sin kunskap och kompetens.

Borde inte det offentliga samhället tillhandahåll de möjligheter som TRR nu kan erbjuda privatanställda tjänstemän?

Vi behöver se till att studiefinansieringen förbättras och anpassas till yrkesverksammas behov. En sak som vi har lyft är att hitta konkreta saker att göra. Vi gjorde en undersökning, om du ska studera mitt i livet, vilken ekonomisk nivå behöver du då i relation till den lön du har idag. Då hamnar man någonstans runt 75 – 80 procent av den inkomst man har idag för att klara sina ekonomiska åtaganden. Vi föreslog till exempel att man skulle höja fribeloppet, det är ett sätt, för att kunna arbeta och samtidigt studera. Det skapar större möjligheter.

Om du fick vara arbetsmarknadsminister för en dag, vad skulle du göra då?

Lång eftertanke. Det är så mycket jag skulle vilja göra. Egentligen ligger det kanske delvis på utbildningsministerns bord, jag tänker att jag skulle lösa matchningen.  Problemet som vi har idag med matchningen är i grunden ofta avsaknad av efterfrågad kompetens, så det skulle jag försöka åtgärda först.


TCO och TCO-förbunden, med drygt 1,4 miljoner medlemmar, är på väg att bli den största fackliga centralorganisationen i Sverige. Det ger en allt starkare maktposition. Utbildning, skattefrågor, jämställdhet och omställning är några områden där TCO och TCO-förbunden har en stark ställning. TCO är positiva till teknikutvecklingen och dess möjligheter för företagande, svensk konkurrenskraft och de egna medlemmarnas kompetensutveckling.

Använd dig av taggarna nedan för att filtrera på liknande inlägg.

Nyhetsbrev från Arbetsmarknad.se

Anmäl dig till nyhetsbrev från Arbetsmarknad nedan. Nyhetsbrevet utkommer ca en gång i månaden och innehåller matnyttig information du inte bör missa.